Ahhhh vilken dag!

Idag har jag velat ta död på mina barn.

Oookej en aningens överdrivet, men hade kunnat checkat ut som #morsa idag. Orkar inte med barnens åldern just ju. En 4 åring och en 6 åring är för mycket i samma hus.
Bara en massa bråk och slagsmål.
Massa skyllande på varanndra. Vet inte hur många gånger jag har skickat upp dom till sina rum och hört att jag är en dum mamma eller "jag hatar dig mamma!" .

Ja livet som #mamma är verkligen inte underbart alla gångerna. Många gånger, just nu oftare, är det det inte alls roligt. Ibland undrar om man om det är att man gjort fel i uppfostran hittills, men sen inser man att det är tydligen en del av utvecklingen...tyvärr.

Man gör så gott man kan sen är man ändå världens #sämsta och #hemskaste mamma enligt #barnen.
Visst är det #underbart! Det är verkligheten. Ibland vill man döda varann och vill ta en paus som mamma för att orka med en ny dag med samma sak.

Jag säger som det är för det är inte någon mening att schycha med det. Många gånger får jag frågan om hur det är att vara tvåbarnsmamma . Eller  påståendet "visst är det underbart"- kommentaren.
NEJ det är inte underbart!

Ibland är det HEMSKT att vara mamma. Ja det är det speciellt när man inte kan ens gå på toa för att dom håller ta död på varann.
Och NEJ det är inte underbart... Inte alltid. Och underbart skulle jag inte kalla det.
Men visst, barnen kan vara snälla och säga fina saker och vara snälla mot varann men då är man typ för trött för att uppskatta det haha.
Absolut, jag skulle inte kunna leva utan mina små vilddjur oavsett.

Men ibland behöver man checka ut som mamma, det är säkert!
   

Sömnparalys är något jag bara hört talas om men aldrig varit med om, förrän igår natt.

Jag hade lagt mig och stängt av tv:n i sovrummet för att somna. Strax därefter "drömde" jag att jag låg i vårt sovrum kollade upp. Ögonen kunde jag röra men inget mer. Låg helt "förlamad" i sängen. Såg min man ligga brevid men kunde varken skrika eller röra mig. Jag kämpade för att vakna men kunde inte.

*mmm mmmmm!!!"  Fick jag ur mig tills efter en stunds kämpande började jag röra mig och fick ur ord från munnen och kunde äntligen röra mig och väcka A. Han var helt yrvaken och fattade inget.

Jag försökte förklara vad som hade hänt men han gick närmare och bara kramade om mig medans jag grät.
Det var en av de sjukaste och skrämmande sakerna jag har upplevt. Att varken kunna röra eller prata medans man låg "vaken".

Jag visste att jag drömde, sa till mig själv att "vakna nu för helvete! Vakna!!!"
Kändes som en kroppslig känsla där "själen" inte var i mig utan den var någon annanstans.

har som sagt hört om detta innan då min pappa berättat om detta. När min pappa levde var han en troende person. Han berättade att han varit med om detta förut fast då låg han på rygg och såg "djävulen" stå vi hans fötter och vägrade låta han vakna.
När jag började googla om sömnparalys så stod det faktiskt om just detta brukade förknippas med en upplevelse med "djävulen".

Nu tror jag kanske inte riktigt på just detta med djävulen, men jävligt läskigt var det. Helt sjukt hur hjärnan kan skoja med kroppen på detta sätt. Hjärnan stänger av allt i kroppen. Alla muskler och viljan att prata.
Usch!
Googlade och fick upp denna bild :

Kan säga att på nått sätt kändes det som detta. Fast jag kanske inte drömde om varelsen som höll mig så som på bilden men känslan av maktlöshet och rädsla var den samma.
Rätt intressant när man väl börjar läs hur och varför sömnparalys uppkommer.
Det enda jag vet nu att jag hoppas att det aldrig händer igen!