Livet kan vara jävligt orättvisst ibland!
Man kan förlora någon väldigt nära i en sjukdom som det inte finns någon botemedel för. Eller förlora någon i t.ex en bilolycka.
Finns många sätt att förlora någon på. Inte bara genom döden.
Döden är nog kanske enligt mig en av de värsta sättet att förlora någon. När min papa dog i en hjärntumör, var man helt hjälplös. Man kunde inte göra mer än att försöka finnas där för honom in i det sista.
Man ser sin pappa sjuk, som alltid vart den starkaste och friskaste männikan man såg upp till, ligga där hjälplös.Hans personlighet förändras markant pga sjukdomen. Tumören som sitter i vägen i hjärnan för en massa av hans fina egenskaper. Strax efter diagnosen förändrades han redan då. Klart jag kanitne säga hur jag skulle må och kännaom jag fick en cancerdiagnos som inte gick att bota eller operera.
Klart det förändrade hela hans livsyn från den stunden, kan jag tro. Tänk att genom gå strålbehandlig och kemo bara för att försöka förlänga ditt liv lite grann. Ha de hopp om att kanske, kanske jag kan leva längre än vad läkarna har gett mig. 4 månader MAX 6 månader fick min pappa.  Det är ju ingenting egentligen.
Många kan tycka att det är mycket, som jag själv tyckte att var gravid i 6 månader till var usch. Kunde inte tiden gå mycket fortare. Men när man däremot för 6 månader som max, kvar att leva, ser man det på ett helt annat sätt.
Efter min pappas bortgån tycker jag att tiden har gått fruktansvärt fort. Det är snart 3 år sedan pappa gick bort. Äldsta sonen börjar skolan till hösten.  Man blir inte yngre. Man brukar säg eller jag brukar säga, Jag tar en dag i taget. Lev i nuet. Man ska inte ta något för givet!

Jag vet inte vart jag vill komma med detta egentligen.....
Antagligen att man ska leva nu och inte i morgon!